torsdag 29 oktober 2009

En kopia av Sverigedemokraterna om adoption

Adoptera från andra länder eller världsdelar?
Ibland hör man argumnentet att adoption är lösningen på det förhållandet att svenska föräldrar längtar efter barn, men inte kan få några, medan föräldrar i andra länder har fler barn än de kan ta hand om. Och visst är internationell adoption en av flera möjliga lösningar.
Jag får själv utskick från Adoptionscentrum. Det är en svensk kvinna, som mist sitt eget barn, och nu tror (innerst inne gör hon nog inte det) att hon ska få adoptera, om jag ställer upp som far till det barnet.
Så har jag alltså kommit i kontakt med Adoptionscentrum, som förmedlar barn från Östeuropa, Asien, Afrika och Latinamerika. Det är en seriös organisation, som samarbetar med myndigheterna både i Sverige och födelseländerna. Man hjälper även de adopterade barnen att finna och träffa sina biologiska föräldrar.
Adoptionscentrum tar ansvar hela vägen Risken att kidnappade barn hamnar i Sverige är näst intill obefintlig, om man adopterar genom Adoptionscentrum. Det skulle i så fall vara barn, vars föräldrar man inte lyckats hitta, sedan de har befriats från kidnappare.
Det är fullständigt horribelt att en statlig myndighet, Migrationsverket, kan tala om "ensamkommande flyktingbarn". Antingen handlar det då om "driftiga unga män" (som kommunalrådet Rasums Persson, c, i Örebro uttrycker saken), som kanske ljugit om både identitet och ålder. Kanske har de en soldaterfarenhet bakom sig. Eller också handlar det om personer, som verkligen är barn, kidnappade, köpta eller frånlurade sina föräldrar.
Burkina Faso, som fortfarande minns slavhandeln under 1700-talet, har alltså på nytt drabbats av människohandelns fasor. Svenska uppköpare av barn härjar på den vietnamesiska landsbygden. Minst 90 kinesiska barn eller ungdomar har spårlöst försvunnit från Migrationsverkets förläggningar.Skyldiga till denna hemska utveckling är den förra riksdagsmajoriteten, och särskilt stödpartierna mp och v, som drivit igenom den nya invandringslagen från 2005. Den lagen liknar mest ett beställningsjobb åt de kriminella ligorna.
Det finns bara en sak att göra: Skriv inga avtal med Migrationsverket! Skicka tillbaka de s k ensamkommande flyktingbarnen! Stöd barnhemsverksamhet i ursprungsländerna. Skicka pengar, kläder och leksaker. Ge bistånd till uppbyggnad av civila myndigheter: polis, domstolar och socialtjänst. Ge hjälp att upprätta register över försvunna barn. Utbilda personer, som kan hjälpa även små barn att minnas detaljer, som kan vara till hjälp vid efterforskningen av föräldrarna.
De "driftiga unga männen" ska naturligtvis också skickas tillbaka. Om de behöver hjälp att bearbeta hemska krigsminnen, så kan Sverige bidra till att de får det i hemlandet, eller om kriget fortfarande pågår, i något grannland.
Om man trots detta inte lyckas finna de rätta föräldrarna till de kidnappade, köpta eller frånlurade barnen, kan en internationell adoption bli aktuell. Det är mycket lämpligt att mötet med adoptivföräldrarna sker i födelselandet och inte i Sverige. Adoptivföräldrarna får då all information om barnet, som finns att tillgå. När barnet sedan självt, sådär 15 år senare, eventuellt börjar söka efter sina biologiska föräldrar, kan adoptivföräldrarna hjälpa till med sina intryck av födelselandet vid tidpunkten för adoptionen. Möten med lokala poliser, som deltagit i jakten på kidnapparna.
Ett annat sätt att hjälpa fattiga barn i andra länder, är att bli fadder. Barnet stannar då hos de biologiska föräldrarna, medan faddern i Sverige tar på sig det ekonomiska försörjningsansvaret. Om faddern har egna barn, får de "halvsyskon" på andra sidan jordklotet, som man kanske kan träffa under skolloven. Det finns goda exempel på uhjälp från barn till barn, där svenska skolbarn har samlat pengar skolgång för barn i fattiga länder. Jag har sett klassfoton av bolivianska barn framför "svenska" skolor i Bolivia. De liknar svenska skolfoton från 1930-talet: Glada ungar med framtidstro.
Kontakter förmedlas av bl a kyrkor.
Den dyra invandringen är ingen bra form av internationella solidaritet. Det bästa är att ge folk en framtid i sina egna länder, t ex genom att bli fadder. Om man vill ta ansvar för ett utlandsfött barn som vårdnadshavare, ska man adoptera. Man bör då tänka på risken att barnet förväxlas med invandrare i ett segregerat Sverige, och inte känner sig hemma i någon av de många etniska grupperna i det mångkulturella samhället.
Härmed vill jag ha sagt, att bara för att man är positiv till internationella adoption, behöver man inte vara positiv till dagens invandringspolitik och mångkulturalism, som skapar ett segregerat samhälle. Adoptera gärna - men låt Askersund förbli som det är, med lagom stor inflyttning av invandrare, som själva har valt att bo i Askersund, samt en fungerande assmilering av invandrarna i det svenska samhället.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar